Sparbankstanken har sina rötter i de radikala idéströmningar som kom under slutet av 1700-talet. Upplysta tänkare och föregångsmän hävdade att politisk frigörelse också borde följas av ekonomisk frigörelse.

Att locka människor att regelbundet spara vad de kunde avvara skulle förebygga fattigdom och lägga grunden till ekonomisk frihet. Sparandet skulle ordnas av institutioner utan enskilt vinstintresse och under spararnas insyn.

Sparbanker i Sverige

I Sverige väcktes frågan om en sparinrättning i form av en rikssparbank år 1818 i riksdagen av Johan Westin som var vice talman i borgarståndet. Utskottet som behandlade frågan gillade delar av förslaget och tillsatte en utredning där en man skulle utarbeta en redogörelse för de engelska och skotska sparbankerna.

Det blev statssekreteraren i handels- och finansexpeditionen Carl David Skogman som fick uppdraget tack vare sina tidigare studieresor, bland annat till England. Underrättelse om så kallade Besparings-Banker gavs ut i 1 000 exemplar 1819 och rapporten gjorde sparbanksidén känd bland beslutsfattare ute i landet. Skogman utarbetade också ett förslag till regler för sparbanker.

Sparbanksidén mötte starkt gensvar i Sverige. Det var ofta uppburna och socialt medvetna personer i samhället som tog initiativet. Bland grundarna av de tio första sparbankerna fanns till exempel landshövdingar, grosshandlare, militärer, apotekare och professorer. Under 1800-talets början var det svåra tider i Sverige med ekonomisk kris och fattigdom efter att Finland förlorats till Ryssland under 1809. Efter Napoleonkrigens slut 1815 hamnade Sverige i en depression.

Den första sparbanken i Sverige blev Göteborgs Sparbank och den startade sin verksamhet den 28 oktober 1820 efter ett upprop av den tyske köpmannen Eduard Ludendorff. Ludendorff framhöll de sociala och humanitära motiven till verksamheten och att fattigvårdsproblemet kunde minskas i framtiden, om de mindre bemedlade kunde få möjlighet att spara i en bankinrättning och få ränta på sitt sparade kapital.

Antalet sparbanker växte snabbt. Efterhand reglerades verksamheten i en särskild sparbankslag. Anknytningen till den egna bygden och dess näringsliv var redan från början stark och en naturlig del. I nästan varje större samhälle fanns så småningom en sparbank representerad. Vid mitten av 1870-talet fanns 325 sparbanker i Sverige, varav 90 i städerna. Expansionen fortsatte och som mest fanns 498 sparbanker år 1928. Med allt fler fusioner och koncentrationer minskade sedan antalet sparbanker, särskilt under 1960-talet. I början av 1990-talet fanns drygt 100 sparbanker kvar.

Under bank- och finanskrisen 1991 ändrades sparbankslagen så att sparbankerna gavs möjlighet att ombildas till bankaktiebolag för att lättare kunna skaffa eget kapital. År 1992 bildade elva sparbanker börsnoterade Sparbanken Sverige AB, som 1997 gick samman med Föreningsbanken till FöreningsSparbanken. Idag är namnet på sammanslutningen Swedbank.